Så fort jag sagt hejdå till alla middagsgästerna, som nog var mer skärrade än jag packade jag ihop min lilla väska och hoppade in i bilen. På vägen dit stannade mina annars regelbunda värkar helt plötsligt av och jag blev livrädd för att det skulle avstanna allihopa, jag kände att jag hade väntat mer än tillräckligt länge…

Men efter kanske tio minuters uppehåll kom dom igång igen.  Kom upp till Östra Sjukhuset runt tio, halv elva på kvällen och blev inskriven. Dom undersökte mig och jag var redan 3 cm öppen  och jag blev ombedd att gå i korridoren för att stimulera öppningskedet ytterligare.

Värkarna kom hela tiden regelbundet och blev starkare och starkare. Jag började kräkas tvärs över hela rummet,, något jag skämdes över oerhört och mellan värkarna försökte jag städa upp efter mig så gott jag kunde.  Sköterskorna bara skrattade åt mig, låt det vara kvinna, vi tar det!!  Ha ha

Promenerade ytterligare någon timme och sen kolla vi läget igen. Då var jag öppet ca 6 cm.. Barnmorskan sa att herregud, det här går ju hur smidigt som helst, det här kommer gå fort. Phuu vad skönt. Till saken hör att en väninna till mig födde barn 4 dagar tidigare och hon hade gjort det på ett par timmar bara. Så när barnmorskan sa att det skulle gå fort ställde jag mig in på att ”slå” min väninna,,,,

En rolig liten incident var att mitt i detta värkarbete så kommer en sköterska in och säger,, ursäkta men ni har besök,,,, VA?? Besök,, mitt i natten på förlossningsavdelningen?? Mitt under pågående förlossning??

Går ut i den långa korridoren som avslutas med gladdörrar,,, utanför glasdörren ser jag någon men inte vem,, går närmare så fort jag kan när man är 6 cm öppen,,, när jag kommer ett par meter ifrån dörren ser jag att det är en vän till oss, han trodde helt och hållet att det var som i Amerikanska filmer, att alla vännerna sitter i väntrummet och så kommer någon ut och ropar – It’s a boy!!! Och så röker man cigarr,, ha ha,,,

När jag är ca 2 meter från glasdörren kommer en värk, jag viker mig då dubbel och kvider av smärta. Det sista jag ser när jag viker mig dubbel är hur vännens ansikte går från ett jätte leende till ren skräck,, ha ha,, dom visar ju aldrig den sidan i filmer,,,  Han åkte därifrån med mardrömmar för livet tror jag,,, ha ha

Well well,, det gick ju så bra och så fort så nästa gång barnmorskan skulle kolla tänkte jag att nu jäklar ,, måste jag ju vara nästan helt öppen, hade vansinnigt ont vid det här laget. Mycket starka värkar. Och det hade gått kanske en timme eller två sedan vi kollade sist och då var jag ju 6 cm öppen.  Barnmorskan känner efter och säger,,, nu är du,,,,,, 6 cm öppen,,, VA??

Ingen förändring alls??  Jäkla skit,,, Då börjar jag dessutom känna en obeskrivlig tryckande känsla,,, jag bara MÅSTE  krysta. Barnmorskan förklarade att jag INTE fick krysta, absolut inte.  Har man inte varit med om det går det inte att förklara. … men det bästa sättet att jämföra är att det är lika lätt att motstå som om någon säger att du inte får nysa. Att du med ren viljekraft ska kunna låta bli. Eller hosta. Något som bara kommer och du kan liksom inte styra det.

Ett helvete är det att inte få göra när kroppen skriker efter det…..

Sen hade jag ,, flera timmar,, kanske 5 timmar,, av helveteskrystvärkar som jag inte fick lov att ta. Sen till slut hade jag gått från att vara 6 cm öppen till att vara så svullen pga krystvärkarna att jag var helt stängd igen,, tjoho!!!! Fy fasiken då var jag inte glad.

Dom satte in rätt så stark ryggmärgsbedövning då för att försöka stilla ner värkarna, det hjälpte och jag till och med sov en bra stund. Sååå skönt.  Nå väl många om och men och många timmar senare var det till slut dags för bebisen att titta ut,,,

Det var vansinnigt mycket folk inne i min förlossningssal minns jag, men jag blev aldrig rädd, antagligen för att det var första gången och jag visste ju inte att det inte alltid var så. Men han satt rätt så hårt, lite fast och själva huvudet tog hur lång tid som helst.

Mitt i utdrivningsskedet hör jag barnmorskan säga – Vad är det här??  Inte det man vill höra då,,,, Men det visade sig vara en arm som kom först. Han hade den upp över huvudet,, därför satt han lite fast,, sen visste ju alla att han var stor. Överburenhetskontrollen hade ju sett att han skulle väga strax över 4 kilo ju.

Tills slut,,, kom han ut,, efter 13 timmars aktivt förlossningsarbete kom han ut, lite blek, lite blå och väldigt trött. Skrek inte,,,,  Dom sa att man skulle blåsa i hans ansikte,, det hjälpte då jäklar började han skrika. Men framför allt var han ,,, STOR!! Till och med barnmorskorna började nästan skratta, kommentarer som –herregud inte undra på att han var svår att få ut.

Det visade sig att överburenhetskontrollen hade räknat lite fel,, på si så där 600 gram. Ungjäkeln vägde för tusan 5 kilo!!  Ha ha,, han såg ut som en 2 månaders bebis när han kom ut.

Hade svullna fötter INNAN han kom ut - men efter svullnade dom upp om möjligt ännu mera!!


Tänk va,, det var 10 år sedan nu. 10:58 kom han ut!!

Älskar dig Osborn!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Och grattis på din 10 års dag.